Love is just a lie, made to make you blue

Att vara förälskad är trots allt det bästa som finns. Att veta att man har någon. Någon att skratta och gråta med, någon att prata med, någon att göra saker med. Någon du kan pussa och krama när du vill. Att ha någon att älska och någon du vet älskar dig.

Men fan, kärlek kan vara ett helvete. Först och främst kan det vara så att man är så kär att man inte kan äta eller sova ordentligt, vilket aldrig är bra. Man oroar sig konstant, man blir svartsjuk. Man bråkar, och så känns det som om hela världen ska gå under. Man älskar så innerligt att det gör ont. Man kommer så nära inpå varandra att man tar ut all ilska på det andre. Man sårar och blir sårad. Men det värsta av allt, det kanske tar slut. Allt man får gå igenom då. Åter igen, ingen matlust. Sömn problem. Man gråter och gråter tills det inte finns tårar kvar. Man blir taskig mot andra i sin omgivning. Man blir arg, man börjar hata sig själv. Man kanske gör dumma saker som man sen ångrar. Man känner sig misslyckad och oälskad. Man ältar hela tiden var man hade kunnat göra annorlunda, man undrar vad man gjort för fel. Man kan inte höra vissa låtar eller besöka vissa platser utan att man ska bli påmind. Man tappar sin självkänsla och sjunker fullständigt ner på botten.

Fast, är det kanske värt det?